Kantad med goda avsikter

Assar Lindbeck sa en gång att det fanns två sätt att förstöra en stad: man kunde bomba den, eller så kunde man införa en hyresreglering. Tyvärr verkar det som om det också finns två metoder att mörda en befolkning.

In Praise of Prices

Reading Hayek, Mr Yang said, deepened his understanding of what really went wrong since the disastrous policies instituted by Mao under the Great Leap Forward. Mr Yang’s book on the subject, “Tombstone: The Great Chinese Famine, 1958-1962”, is a remarkably detailed, meticulously reported account of how an economic experiment led to the death of at least 36m. Along with wrenching accounts of the savagery that emerged from a horrendous misallocation of resources, Mr Yang reveals records from the National Bureau of Meteorology that refute any contention that, as the government had it, weather played a role in the shortages.

Kan man lita på ekonomer?

Går det att lite på ekonomer? En högst relevant fråga:

So are we making a mistake putting our faith in economics? Are economists themselves just charlatans, to be scorned as medieval cranks? Or for all their flaws, are they really the best experts we have?

Väldigt många jag träffar har åsikter om ekonomi. Ganska många har även åsikter om ekonomer. Politiskt engagerade människor tycker ofta att ekonomer är väldigt ideologiska, och att de alltid har hemliga sympatier för den andra sidan som motiverar deras slutsatser. Sedan stöter man ibland på ganska dryga typer som tycker om att påpeka att nationalekonomer alltid har fel om framtiden.

Min uppfattning är att människor ofta har orealistiska förväntningar på vad ekonomer kan förväntas prestera givet komplexiteten i frågeställningarna man studerar, bristen på vettig statistik och analytiska verktyg och ämnets politiska natur. Detta betyder dock inte att nationalekonomer saknar värde. Dock är det lite orealistiskt att förvänta sig att nationalekonomer ska kunna förklara precis hur världen fungerar i alla lägen. Är man ute efter det borde man kanske läsa Ayn Rand eller andra lättviktiga filosofer istället.

The cost of living is too damn high

The Parasitic City

In a 2008 paper, Paul Cheshire and Christian Hilber estimated the “shadow tax" imposed by such regulations on office prices in London and other major cities. They found a shadow tax rate of planning restrictions (above construction costs) of about 800% in London’s West End, and of nearly 500% in the City of London. The comparable rate is about 300% in Paris, 68% in Brussels, and 50% in Manhattan. (The Manhattan estimate is for the year 2000; other city estimates are for the early 2000s.)

Motsvarande siffra för Stockholm: 330 procent.

Lite om svensk bostadspolitik

Hyresregleringen är ett problem. Det är en väldigt typisk svensk lösning där man ger en välorganiserad grupp individer (i det här fallet hyresrättsinnehavarna) speciella privelegier (hyreskontroller) som indirekt drabbar en grupp individer som står utanför systemet (dem som inte tillgång till hyresrätterna) på ett vis som inte är helt enkelt att förstå (eftersom det finns priskontroller är det inte rationellt för någon att bygga fler hyresrätter). Den priveligerade gruppen framställer sig själv sedan 1) som en grupp det är synd om (dem som inte har råd med bostadsrätter) och 2) förklarar att detta inte drabbar någon utanför systemet (människor med dåliga köplatser och litet sparande).

Den här typen av lösningar återfinns överallt i det svenska samhället. Jag har tidvis övervägt att skriva om bok om ämnet (tilltänkta titlar: “Det är skönt på insidan" och “80/20-samhället") Bolånetaket är ytterligare ett exempel på detta. Istället för att genomföra en effektiv åtgärd som hade påverkat alla som redan har bostadsrätter (amorteringskrav) valde man en lösning där man låser ute dem som inte har lägenheten (bolånetaket). Det kommer bli tufft framöver för den som saknar rika föräldrar och bra köplatser hos bostadsförmedlingen.

Nu läser jag dessutom att Assar hävdar att bostadspolitiken är en av huvudförklaringarna till att Sverige konsekvent går med ett bytesbalansöverskott. Debatten om varför det förhåller sig på det viset är lite av en långkörare bland svenska ekonomer, men förmodligen av begränsat intresse för  allmänheten. Mer intressant är Assars beskrivning av bostadbyggandet och reformförslaget han lägger fram:

Under de första decennierna efter andra världskriget kompenserades bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter av ökad kommunal bostadsproduktion. Men sedan ett antal år klarar kommunerna inte ens att underhålla sina tidigare byggda hyresfastig­heter, än mindre att producera stora mängder nya hyreslägenheter. Det totala antalet byggda hyres­lägenheter har i själva verket fallit från 15.000–20.000 per år i början av 1990-talet till knappt 5.000 per år därefter. Sedan mitten av 1990-talet har bostadsbyggandets andel av BNP i regel varit knappt 3 procent.

Ett ambitiöst program skulle kunna vara att successivt avveckla hyresregleringen och att sikta på att öka bostadsinvesteringarna till cirka 4,5 procent av BNP, där de låg i genomsnitt från början av 1960-talet till början av 1990-talet. (Bostadsinvesteringarna var nästan sju procent av BNP under det så kallade miljonprogrammet från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-­talet). Avvecklingen av hyresregleringen skulle bland annat tjäna syftet att öka bostadssektorns konkurrenskraft om arbetskraft och kapital i förhållande till andra sektorer, inklusive exportindustri och importkonkurrerande industri.

En såndär sak som vi ekonomer ständigt tjatar om är att den där fantastisk utopin där alla får allting till en låg kostnad inte kan existera. Just nu har vi hamnat i den sämsta av alla världar när det kommer till bostadspolitiken.  Det är dags att välja om vi ska ha fria marknadshyror eller låta staten bygga bostäderna. Jag tror att det blir betydligt trevligare om vi låter marknaden sköta byggandet, men dagens situation är inte acceptabel.