Thomas Pikettys relevans för svenska förhållanden

De flesta som följer den svenska politiska diskursen borde vid det här laget ha noterat att någon fransk ekonom publicerat en bok om jämlikhet. Ekonomen heter Thomas Piketty och tegelstenen alla surrar om är döpt till ”Capital in the 21st century”. Inte helt oväntat har Pikettys bok gjort ett visst avtryck i den svenska debatten, eftersom vi älskar att prata om klyftor.

Idag finns ingen brist på recensioner. Den som är nyfiken på en mer omfattande genomgång av bokens innehåll, styrkor och brister kan läsa här och här. För det här inläggets syfte räcker det med att nämna att boken, med rätta, fått mycket positiv uppmärksamhet för sin gedigna sammanställning och genomgång av historisk statistik rörande fördelningen av ägande och inkomster. Arbetet är så omfattande och detaljerat att Nobel-priset redan börjat diskuteras. Det bör kanske också nämnas att Piketty knappast är någon socialist. Han vill enbart belysa, och åtgärda, vad han anser är ett problem med det kapitalistiska systemet. Han förespråkar inte att vi övergår till ett centralplanerat industrisamhälle eller agrara kollektiv.

I samband med sin statistik utvecklar Piketty en (betydligt skakigare) teori om ekonomisk ojämlikhet. Hypotesen är att kapitalistiska ekonomier tenderar att koncentrera ägandet i allt färre händer om de inte drabbas av olika extrema händelser som ruckar på processen. Lite förenklat kan man säga att detta sker eftersom avkastningen på kapital är högre än tillväxttakten (eller r>g som det heter i Pikettys begreppsvärld). Detta leder i sin tur till att kapitalstocken stiger, och eftersom den är ojämnt fördelad kommer de rikaste att bli rikare i snabbare takt än andra. Eftersom ägandet i sig är ojämnt fördelat, kommer ojämlikheten i ägandet också att öka. Världskrig, och den associerade kapitalförstöringen, motverkar dock processen. Medan hypotesen är intressant och tankeväckande, är den knappast en naturlag. Den här typen av stora historiska teorier överlever sällan kontakten med inflödet av nya data (se t.ex. Marx, Karl (1867)). Som ekonomer fått erfara upprepade gånger är det lättare att förklara ett historiskt förlopp än att konstruera en teori som förutsäger framtiden. Se de tidigare nämnda recensionerna för en mer teknisk kritik.

Det är inte svårt att förstå varför boken har fått ett så pass starkt genomslag i USA. De senaste åren har medianlönerna stagnerat eller sjunkit samtidigt som de superrikas inkomster utvecklats starkt. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer och man har genomfört omfattande räddningsaktioner för banksystemet (vars chefer ofta återfinns bland de tidigare nämnda superrika). Ett bra läge att släppa en bok om fördelningspolitik, med andra ord.

Eftersom Piketty bjudits in till Almedalen kan det vara intressant att reflektera över vilken relevans boken har för svenska förhållanden. Sverige har, i likhet med USA, en ojämlik förmögenhetsfördelning. Två av våra främsta forskare på området menar till och med att förmögenhetsfördelningen är mer ojämlik i Sverige. Till skillnad från USA har dock Sverige en mycket jämn inkomstfördelning.

Piketty föreslår två åtgärder för att motverka ojämlikheten i samhället, och båda involverar skatter. Boken fokuserar på principer, snarare än på exakta nivåer, så det är inte alltid enkelt att utläsa vad han hade gjort om han själv var finansminister. I ett kapitel diskuterar han USA, och föreslår att landet höjer skatterna på höga inkomster. Han föredrar runt 80 procent på inkomster över 500 000 dollar eller en miljon dollar (återigen oklart) och 50-60 procent på inkomster över 200 000 dollar. Förmodligen avser han med detta den totala skattekilen, som i en svensk kontext innebär moms + arbetsgivaravgifter + inkomstskatt (detta bör betonas att detta är min tolkning, men den är rimlig mot bakgrund av vad jag vet om skattelitteraturen).

Nu är det inte alltid helt lätt att överföra en rekommendation till ett land (USA) till ett annat land (Sverige), eftersom skattesystemen, inkomstfördelningen och flera andra faktorer skiljer sig åt från varandra. Ändå kanske siffrorna i Pikettys bok kan ge oss en viss fingervisning om hur han skulle resonera.

Sverige har redan idag marginalinkomstskatter som är i paritet med, eller högre, än dem Piketty förespråkar på inkomster som är betydligt lägre än dem som nämns för USA. Till exempel är skattekilen för en person som betalar värnskatt (över 591 600kr om året, eller under 100 000 dollar med dagens växelkurs) idag runt 74 procent, att jämföra med de 50-60 procent Piketty föreslår för inkomster på över 200 000 dollar. Svenska nivåer förespråkar han på inkomster runt en halv miljon dollar eller mer. Det kan vara värt att känna till att Piketty menar att en så pass hög skatt främst syftar till att förhindra människor från att ens skaffa sig så pass höga inkomster. Möjligen skulle Piketty kunna argumentera att det finns särskilda grunder för högre skatt i Sverige men vissa indikationer i boken pekar på motsatsen. Till exempel menar han att det finns särskilda problem för ett litet europeiskt land att ha så pass höga skatter, vilket är rätt mycket i linje med vad man brukar höra från svenska ekonomer. 

Det andra förslaget är att införa en global förmögenhetskatt. Syftet med att ta ut skatten globalt är att undvika att människor flyttar runt tillgångar till diverse skatteparadis. Bland annat nämner han Italiens misslyckade försök från 2012 som ett exempel på hur illa det kan gå när ett land försöker implementera en skatt av den här typen på egen hand. Piketty inser givetvis att det är orealistiskt att ens försöka genomföra den här typen av skatt på en global nivå idag, varför han föreslår att vi börjar med EU.

Det verkar inte heller som om Piketty skulle rekommendera en fömögenhetsskatt i Sverige, eftersom han om och om på sida efter sida, berättar för oss om vikten av att denna är global. Sverige är också ett exempel på ett land där förmögenhetsskatten skapade problem, samtidigt som den knappast bidrog till statsfinanserna med några betydande summor. Det finns en god anledning till att Socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvoskatten, och inte strävar efter att återinföra förmögenhetsskatten.

Det verkar således osannolikt att Piketty kommer lämna något betydande avtryck i den svenska politiken. Dels skulle han kanske säga att de svenska marginalinkomstskatterna är irrationellt höga eftersom de är för höga på för låga inkomster, och dels skulle han nog avråda oss från att enskilt införa en ny förmögenhetsskatt. En av den svenska vänsterns bästa egenskaper har alltid varit en viss känsla för statsfinansiell pragmatism. Rörelsen har alltid förstått att det inte är någon bra idé att svälta gåsen som värper äggen, och den grundläggande filosofin kommer komma till uttryck även här. Kanske Socialdemokraterna (om de nu vinner valet) kommer verka för minskad inkomstspridning och ökad jämlikhet (på gott och ont), men de kommer nog inte använda de metoderna Piketty diskuterar i sin bok.