Borde vi lyssna på Johan Norberg?

En sak man snabbt lär sig när man bloggar är att det är otroligt mycket lättare att kommentera på vad andra säger än att försöka skriva någonting från scratch. Därför känns det tryggt att veta att Johan Norberg oundvikligen kommer publicera någonting  om finanskrisen inom en snar framtid. Nu har han slagit till igen på SvDs ledarsida:

Efter decenniets fest har vi tagit århundradets återställare. Det kan fungera om vi utnyttjar vår vingliga tidsfrist till att städa upp och diska undan

I resten av artikeln kör han med lite gamla beprövade knep, som att nämna enorma siffror och jämföra dem med att inte vilja ta tag i städningen efter att festen är slut. Han varnar för en värld som nu styrs av centralbanker istället för rationella investerare. Som om det vore någonting nytt att finansfolk intresserar sig för penningpolitik och att centralbanker driver den.

Fylle- och baksmällemetaforen är rätt sliten vid det här laget. En bra metafor är ett effektivt kommunikationsmedel, men i det här fallet tjänar det enbart till att reducera en komplex följd av händelser, och möjliga åtgärder, till en förenklad och moraliserande historia. Nu har vi krökat till, måste lida igenom vår baksmälla (och det ska absolut inte tas någon Resorb). Den här typen av berättelser, där folket och politikerna ständigt förskjuter det nödvändiga stålbadet, har alltid haft en viss attraktionskraft för de delar av tyckarklassen som gärna vill framstå som lite världsvant cynisk. Historierna om veka politiker som tvingas lyda en naiv befolkning som vägrar släppa sina snuttefiltar och mysiga barnsagor, när de egentligen borde lyssna på kloka herrar som Norberg, skriver sig själva.

Det är nu läsarna rimligen frågar sig: "Men besitter Johan Norberg en särskild insikt om ekonomins funktionssätt som vi andra saknar?" Det fantastiska med internet är att vi inte behöver undra. Vi kan helt enkelt kolla upp några av Johans gamla påståenden och jämföra dem med utfallet.

Här har vi ett citat från 2008:

If politicians continue to insist that deficits don´t matter, their borrowing will force interest rates to rise, and their attempt to stimulate the economy with print and spend-policies will lead to rapid inflation.

Han säger även liknande saker i den här artikeln, även om han inte är lika tydlig med vilka priser han talar om. Här är en graf över inflationen i euroområdet och USA, sedan 1980 eftersom det kan vara pedagogiskt att visa vad hög inflation egentligen är:  

Inflation, USA och euroområdet

Inflation, USA och euroområdet

Grafen ovan visar tydligt att inflationen inte varit anmärkningsvärt hög. Tvärtom har den varit ganska låg. Ska man vara riktigt petig och börja diskutera inflationens underliggande komponenter blir det ännu värre, men vi kan avstå från det den här gången. Vi kan dock rätt lugnt dra slutsatsen att Norberg inte är en skicklig prognosmakare för inflation.

Hur kan det då komma sig att han har fel? Vad har hänt med alla dessa tusentals bazillioner dollar som "hällts ut över finansmarknaden"? Svaret är att de ligger kvar hos centralbanken.  Grafen nedan visar lite monetär statistik från USA:

MB.gif

Bilden ovan visar två saker. Den tjockare linjen visar den volymen på den sk. monetära basen. Den utgörs av två saker: fysiska sedlar och mynt, samt insättningar hos centralbanken (platsen där vanliga banker lämnar sina pengar när de inte lånar ut dem). Den andra linjen (den svagare) visar någonting som kallas för M2. Att förklara innebörden av M2 är inte helt okomplicerat, men vi kanske kan nöja oss med att säga att det inkluderar vad vi konventionellt tänker på när vi pratar om "pengar" (en bra definition av pengar är faktiskt inte så enkelt som det låter! Det är därför nationalekonomer har flera stycken), dvs insättningar på bankkonton och liknande. Pengarna har alltså stannat kvar i banksystemet eftersom det inte funnits någon efterfrågan på dem i ekonomin. En bättre metafor är kanske att man givit bankerna massor av spritflaskor som de sedan låtit vara kvar i skafferiet (även om det givetvis är extremt förenklat). Det bör dock tilläggas att kvantitativa lättnader, som blivit ett samlingsnamn för den extremt expansiva penningpolitik som förts i stora delar av världen, i många dimensioner är illa förstådd och utsatts för hård kritik av tunga ekonomer.

Norberg har även gjort andra påståenden. Bland annat har han gått ut till stålbadens försvar i Dagens Industri för ett par år sedan:

Vi bör minnas den största depression vi aldrig fick när många nu utgår från att återhämtningen hotas av europeiska sparprogram. Automatiska samband mellan sparpaket och konjunkturnedgångar finns nämligen bara i keynesianska läroböcker.

Det bör noteras att han med "keynsianska läroböcker" menar i princip alla grundböcker i nationalekonomi. Det bör nämnas till Johans försvar att budgetarna i euroområdet ännu inte är närheten av balans, och att det finns ett antal metodologiska problem med att mäta vad som i folkmun kallas åtstramningspolitik. De bästa siffrorna kommer från IMF, och de visar följande (siffrorna går från 2008 till 2012):

FiscalBalance.jpg

Tabellen ovan visar hur euroländerna som helhet dragit ner på utgifter och ökat skatteintäkterna, ungefär som Johan föreslagit. Det känns nästan överflödigt, men nedanstående visar hur det har gått i tre euroländer som implementerat den typen av sparprogram Norberg förespråkar:

BNP, Irland, Spanien och Portugal, indexerat med startdatum Q1 2010.

BNP, Irland, Spanien och Portugal, indexerat med startdatum Q1 2010.

Bäst har det gått för Irland, som nu har en ekonomi som är ungefär 1,5 procent större än den var i början av 2010. Landet har alltså inte alls återhämtat sig från sin brutala recession under 2008-9. Portugal och Spanien har det gått mindre bra för. Vi kan därför rätt lugnt dra slutsatsen att Johan inte heller är speciellt duktig på att prognostisera BNP-tillväxt. Man kanske också borde nämna att arbetslösheten är rekordhög i euroområdet. Bara i Spanien är den över 25 procent. Den snabba tillväxten Norberg prognostiserade har uteblivit. 

Nu kanske det är läge att klargöra att jag är lite av ett Norberg-fan. Han är en frisk fläkt i en ofta oerhört likriktad svensk debatt, och duktig på att sprida nya, spännande idéer. Det vore en stor förlust om han slutade vara en del av den offentliga debatten (detta är nog ett lågriskscenario). Det är också helt okej att ha fel! Det är svårt att göra prognoser, särskilt om framtiden. Däremot borde man kanske sluta tala om ekonomi som om man vore något slags allvetande orakel när det visat sig att man har haft oerhört fel på rätt många avgörande punkter de senaste fem åren. Vi kan också borde avstå från att ta till oss hans råd om konjunkturpolitik. Han hävdar att den expansiva penningpolitiken gav oss finanskrisen (tveksamt om det är så enkelt). Ska man hålla på sådär kan man lika gärna säga att vi fick nazityskland förra gången någon testade Norbergs recept.