Martin Ådahl har fel om euron

Eurokrisen har med all önskvärd tydlighet visat hur svårt det är för offentliga personer att erkänna att de helt enkelt haft fel, trots att det är tämligen uppenbart för alla andra. Senast ut är Martin Ådahl i Svenska Dagbladet. Han gör ett stort erkännande. Trots sin djupa förståelse av diverse ekonomiska teorier rörande imperfekta valutaområden svajade han till på valdagen och överrumplades av en vision om ett enat Europa:

Vi populariserade Lars Calmfors stora EMU-utredning och ekonomipristagaren James Mundells valutområdesteorier. Men i valbåset 2003 valde jag, efter viss vånda, ”JA”-sedeln. Mitt misstag var att jag trodde att valutaunionen skulle följa de regler man satt upp

Historien där europas politiker svikit idealisterna är bekant för alla som följer den svenska ekonomiska debatten. Regler bröts, reformer uteblev, statsskulderna skenade och vips så fick vi eurokrisen. Problemet är att ingen någonsin förklarat hur krisen hade hindrats av att man hade respekterat Maastricht-kriterierna (att statsskulden ska hållas under 60 procent av BNP, för alla icke-ekonomer där ute).

Ådahl gör observationen att den ekonomiska krisen knappast är unik för euroområdet, vilket givetvis stämmer. Det som skiljer situationen i euroområdet från den i Storbritannien och USA är snarare att krisen haft digrare konsekvenser, varit mer segdragen och visat sig vara betydligt mer svårlöst. Det är inte underligt att de flesta är lite förvirrade av eurokrisen, så vi kör en snabb genomgång av vilken roll den gemensamma valutan spelar i Europas nuvarande problem.

Euron innebär att investerare kan flytta pengar mellan länder på ett helt annat vis än när två länder har olika valutor. Det innebär i sin tur att tyska sparare kan låna ut pengar till spanska bolånetagare. Det har förmodligen spelat en betydande roll i att den spanska bostadsbubblan blev så stor i omfattning. Den gemensamma valutan innebär också att ägare till spanska statspapper kan byta ut dem mot tyska statspapper utan några större problem, vilket under eurokrisen lett till rekordhöga räntor för spanska staten och rekordlåga räntor för tyska staten. De högre räntorna på statspapper, i kombination med krav från andra euroländer som villkor för nödhjälp, har lett till en offentlig åtstramningspolitik med syftet att försöka att stänga gapet i den offentlig budgeten. Detta har i sin tur lett till att arbetslösheten klättrat ännu högre än den annars gjort. Ytterligare en kanal genom vilken eurons existens påverkat krisförloppet är den berövat länderna möjligheten att devalvera sig ur sina konkurrensproblem i exportsektorn. Och vi ska inte ens börja nysta i problemet med en gemensam centralbank när en grupp länder är i olika stadier av konjunkturcykeln. I det här läget är det knappast kontroversiellt att hävda att euron i sig utgör en betydande faktor i krisen.

Ådahls tes, att krisen handlar om att man inte följt Maastricht-kriterierna, är lätt att slå ner: Tyskland hade, tvärtom mot vad många verkar tro, högre statsskuld än många av krisländerna innan krisen bröt ut. Frågan om arbetsmarknadens roll i krisen är mer komplex, så vi kan lämna den åt sidan den här gången. Det är dock svårt att se hur mer flexibel arbetsmarknadsreglering hade påverkat det tidigare nämnda händelseförloppet.  

Syftet med det här inlägget är såklart inte att sätta dit Ådahl. Han är säkert en hyvens kille och en jätteduktig ekonom. Däremot är det oroande att det fortfarande finns dem som inte begriper att eurområdet är ett halvfärdigt bygge som måste konstrueras om för att det ska kunna överleva. Sedan kanske man kan tycka att det är en aning förbryllande att en chefsekonom står och berättar att han minsann begrep alla problem med vilka euron var behäftad redan för tio år sedan, men det är en annan historia.