En kort replik till Johan Norberg

För en tid sedan fick den här bloggen celebert besök av Johan Norberg, som önskade svara på kritiken som riktats mot hans prognosförmåga. Det borde säga att det är väldigt trevligt av Norberg att ta sig tiden att kommentera på vad som förmodligen är Sveriges minsta ekonomiblogg. En ursäkt riktas även till alla som undrat var repliken hållit hus. Internationell penningpolitik är helt enkelt inte alltid det mest gesvinta att skriva om.

I sin kommentar hävdar Norberg att han inte varit en så pass entusiastisk anhängare av åtstramningspolitiken som citaten i inlägget ger sken av. Han menar att en debattartikel i DN ger en bättre bild av hur han numera ser på frågan:

Det viktiga för marknaderna, vilkas pengar de [krisländerna] behöver, är inte budgetbalans i dag, utan att de kan göra troligt att de kommer att få tillräcklig framtida tillväxt för att hantera skuldbergen. 
Tyvärr har euroländerna valt en uppochnedvänd krishantering. I stället för att låta länder sköta sin egen politik, men också tvinga dem att ta finansiellt ansvar för den, har de satt ihop väldiga räddningspaket till krisländerna och i utbyte tagit kommandot över deras finanspolitik och krävt omedelbara åtstramningar. 
Det är den sämsta av båda världar. Skattepengar i mer välskötta länder öses ned i svarta hål, samtidigt som regeringarna tvingas genomföra allt hårdare nedskärningar och skattehöjningar, som på kort sikt mest verkar strypa konjunkturen. Det håller på att slita sönder flera länders politiska sammanhållning – och den europeiska gemenskapen. Åtstramningarna tar tid och politisk kraft från de reformer som krävs, och ger upphov till svåra sociala konsekvenser.

Samtidigt som det är trevligt att se att människor kan ändra på sig (det hör definitivt till ovanligheten i vår offentliga diskurs), finns det en del saker att anmärka på i Norbergs resonemang. Det är alltid lätt att, som Norberg gör, sucka och beklaga sig över hur politiker agerar; det hör liksom lite till när man är liberal debattör. Det är däremot svårare att förstå hur Norberg anser att man borde ha agerat istället. Vad som dock är tydligt i efterhand är att det varit nödvändigt att kasta ner pengar i "svarta hål". Utan något ekonomiskt stöd från de starkare till de svagare länderna är det osannolikt om euron hade överlevt i sin nuvarande form. Istället hade marknaden tvingat fram betydligt mer brutala sparprogram än de som implementerats idag. Konsekvenserna hade blivit ännu högre arbetslöshet, och på sikt hade flera länder tvingats lämna eurosamarbetet under kaotiska former.

Norberg ställer även två högaktuella motfrågor, som inte är helt lätta att besvara. Svaren är därför att betrakta som högst spekulativa (eller ännu mer spekulativa än nationalekonomi brukar vara). Det borde även betonas att diskussioner om penningpolitik ofta med nödvändighet blir lite halvflummiga och abstrakta.

Norberg frågar:

Håller du inte med om att penningtryckandet har lett till inflation i tillgångspriser, på aktiemarknaden och framför allt i emerging markets, där de har gått in i aktier, fastigheter, råvaror osv. Är inte det ett sätt att kröka till? Och är inte kapitalflykten från t ex Indien, Turkiet och Indonesien så fort Bernanke antyder mindre tryck ett tecken på att det inte är helt hållbart?

Återigen: "penningtryckandet" handlar inte om att trycka pengar. Det handlar om att skapa räntebärande reserver hos centralbanken, vilket inte nödvändigtvis leder till att mer pengar cirkulerar i samhället. I en värld där många är skuldsatta, och det inte finns någon anledning att låna mer pengar för att investera eftersom ekonomin är i en lågkonjunktur, är det lite som att centralbanken försöker sälja sand i Sahara (ursäkta den billiga metaforen).

The Fed har dock använt ytterligare ett verktyg, som kallas "forward guidance". Tanken med det styrmedlet är att lova att räntan ska hållas på låga nivåer under en lång period. Det leder i sin tur till att människor blir mer villiga att låna ut pengar till lägre räntor även över längre tidsperioder än annars. Det stämmer nog att centralbankens agerande lett till att priser på olika tillgångar (aktier, råvaror etc) stigit. Förmodligen har detta skett genom att antal olika kanaler. Köpen av statspapper har helt enkelt lett till att färre sådana finns på marknaden, vilket lett till att investerare istället köpt andra tillgångar, som aktier och råvaror. Vidare har löftena om låga räntor under en lång tid framöver lett till att investerare blivit mer optimistiska om företagens vinster, ekonomins tillväxt och en rad andra ekonomiska variabler som påverkar diverse kurser och priser. 

Bördan att förklara varför detta är någonting dåligt ligger dock på Norberg. Ofta används metaforer som "det är bara luft", att priserna är "artificiella" och att ekonomin ligger i en "respirator". Eller att man "krökat till". Precis vilken underliggande analys som ligger bakom den typen av metaforer är dock oklart. Baksidan av den expansiva penningpolitiken är dock, precis som Norberg säger, att den spiller över på länder som inte är i samma fas av konjunkturcykeln.  Det kan leda till överhettning och hög inflation i vissa länder. Penningflödena länder emellan har även skapat en del instabilitet på de internationella marknaderna. Det bör dock betonas att det snarare är risken att den expansiva penningpolitiken upphör som orsakar instabilteten, snarare än den expansiva penningpolitiken i sig. Av all kritik som riktats mot The Feds policy är det dock denna som känns tyngst och mest motiverad.

Slutligen undrar Norberg hur man ska suga upp alla dessa reserver:

Jag håller med om att bankerna har fått massor av spritflaskor som de har låtit vara kvar i skafferiet, men vad tror du händer när dessa kommer ut i ekonomin så småningom? Det förutsätter väl en mopping up av historiska proportioner om det inte ska ge inflation?

Det Norberg säger tycks vara helt korrekt. Dagen tillväxten drar  igång, och efterfrågan på pengar därmed också gör det, kommer inflationen att stiga. Det är dock inte någonting som kommer att ske över en natt. Istället kommer det förmodligen att ske gradvis, vilket möjliggör att man gradvis stramar åt penningpolitiken. Dessutom är hög inflation är ett problem vi vet hur man hanterar. Det är inte roligt, men vi vet hur man gör. Därför kommer lite högre inflation inte heller innebära någon katastrof.

Mängder av kritik har riktats mot den expansiva penningpolitiken. Huruvida den är befogad eller inte är svårt att säga idag, och ekonomer har en tendens att aldrig komma överens om någonting. Den som väntar bör göra det med visst tålamod, med andra ord. Vad vi dock vet från historien är att det är oerhört farligt att dra tillbaka penningpolitiska stimulanser för tidigt. Milton Friedman, som var liberalernas helgon fram till att han ersattes av Ayn Rand och Ludwig von Mises på senare dagar, argumenterade själv i sin klassiska bok "A Monetary History of the United States" att den stora depressionen på 30-talet delvis orsakades av en penningpolitik som inte var tillräckligt expansiv. Vi får hoppas att The Fed in lyssnar på Norberg och begår samma misstag en gång till.