Lars EO Svensson fortsätter striden

Som bekant lämnade Lars EO Svensson Riksbanksdirektionen för en tid sedan eftersom han inte fått gehör för sin syn på penningpolitik. De flesta hade nog väntat sig att han skulle återgå till forskningen och dra sig tillbaka från den offentliga debatten. Nu tycks han snarare ha tagit efter Paul Krugman och omfamnat sin roll som Riksbankens största kritiker via ekonomibloggen Ekonomistas. Tidigare leverade han stenhård kritik mot den övriga ledningen när han hävdade att de inte förstår relationen mellan styrräntan och hushållens skuldsättning:

Denna politik har under senare tid motiverats med att en lägre ränta skulle öka hushållens skuldkvot (skuld i förhållande till disponibel inkomst) och därmed risker förenade med denna skuldsättning. Men Riksbanken har hittills inte presenterat någon analys av hur penningpolitiken och räntan påverkar skuldsättningen. Den har bara tagit för givet att en högre ränta leder till en lägre skuldkvot än en lägre ränta.
Nu är Lars tillbaka igen och underkänner Riksbankens penningpolitik:
Sammantaget har Riksbanken fört en politik som lett till alldeles för låg inflation, alldeles för hög arbetslöshet och något högre skuldkvot jämfört med om räntan fått ligga kvar på 0,25 procent från sommaren 2010. Det är inget bra facit.
Jag har ingen speciellt stark syn i sakfrågan. Jag lutar dock åt att tro att Lars har rätt i sin analys, även om jag inte är säker på att han tar hänsyn till risken om modellosäkerhet i tillräckligt stor utsträckning (ungefär frågan om hur man bör agera under osäkerhet och ofullständiga beslutsunderlag). Vad som dock är otvivelaktigt positivt är att han ger sig ut i debatten. Sverige har länge haft ett behov av att flera oberoende och kompetenta debattörer diskuterat ekonomisk politik på ett vis som är lite mer lättillgängligt än forskarseminarier, men mer mera djup än i dagstidningarna. Fenomenet, som kallas wonkblogging, har haft en enorm inverkan på den ekonomisk-politiska debatten i USA och förhoppningsvis kan samma sak ske här.

Fria skolval förhindrar finanskriser

Nej, så är det nog inte, men så kan väl the key takeaway summeras i dagen Twitter-hit. Artikeln i fråga har publicerats i WaPo, och förklarar hur USA har mycket att lära av Sverige:

So it is a refreshing — and brilliant — decision by President Obama to visit Sweden and meet with Scandinavian prime ministers en route to next week’s Group of 20 summit in Russia. Sweden escaped the crisis in its neighborhood, and it quickly restored steady and stable growth. It presents a proven model for the types of reforms needed in much of Europe and many other parts of the world, including the United States, and Obama should carry this success story to the full G-20.

So far so good. Det är helt korrekt att det genomförts många bra reformer i Sverige sedan 90-tals krisen. Även om vissa protesterar då och då är det inget parti, utom möjligen Vänsterpartiet, som på allvar vill gå tillbaka till hur saker och ting var på sjuttiotalet. Precis som vissa svenska opinionsbildare och intellektuella saknar dock författaren någon som helst känsla för proportioner rörande vad man kan åstadkomma genom att liberalisera telemarknaden: 

Sweden’s economic growth has been much higher than that of the rest of Western Europe, or the United States, since 2006. Data from the International Monetary Fund and the Organization for Economic Cooperation and Development show that Sweden has one of the lowest inflation rates in Europe; it runs a budget surplus every year; its corporate tax rates are considerably lower than U.S. rates; and it spends more on research and development, as a share of its economy, than we do. Its firms are highly competitive in the world economy, and it runs sizable current-account surpluses.

Que?

Det är lite förvånande att någon år 2013, fem år efter att krisen bröt ut på allvar, fortfarande försöker förklara faktumet att det gått bra för Sverige med hänvisning till de strukturella reformer som genomfördes efter förra krisen. Författaren tycks ha glömt bort den lilla detaljen att USA och många andra länder haft en bolånekris av episka proportioner, till skillnad från Sverige. Man kan dividera om varför vissa länder drabbades hårdare men jag har väldigt svårt att tro att någon på allvar kan hävda att förklaringen till att Sverige inte haft någon bolånekris för att man gjort det lite lättare att hantera sin deklaration.

Poängen kan verka pedantisk, men jag anser att frågan är viktig att ta upp av den enkla anledningen att svenska hushåll fortfarande lånar stora summor pengar till att köpa bostäder, och att inga reformer genomförs för att förändra hushållens incitament. Det är naivt att tro att faktumet att vi infört valfrihetsreformer i skolan kan förhindra att en liknande kris kan uppstå i Sverige (igen).

Idag kan man läsa i Sydsvenskan att Per Svensson inte gillar Ryan Air:

Men de reser med Ryanair – trots att Ryanair inte bara är en skam i sig själv utan också genom sin blotta existens tvingar seriösa flygbolag att anpassa sig till, som det brukar heta, ”en helt ny konkurrenssituation”, det vill säga tvingar dem att brutaliseras eller dö.

Det är givetvis inte ovanligt att kulturskribenter kritiserar den här typen av företag. Låga priser leder till låga löner och illa behandlad personal etc. Per Svensson står, precis som alla andra kulturskribenter i den här världen, på de svagas sida. De svaga är, i det här fallet personalen som arbetar på Ryan Air. Resenärerna beskrivs av skribenten som "snåla".

 

Jag förstår skribentens poäng: vi måste konsumera i enlighet med våra värderingar. Det som stör mig är den fullkomliga avsaknaden av empati inför faktumet att Ryan Air inträde, och den resulterande konkurrensen i flygsektorn, har gjort att stora delar av världen nu har blivit tillgängliga för människor vars plånböcker inte tidigare hade tillåtit dem att ens fantisera om att regelbundet resa utomlands.

Det är lite som förhållandet mellan rika områden i USA och Wal-Mart: Det är lätt att gnälla på fenomenet när man har råd att handla någon annanstans.

Bostadshyror och fri prissättning

En bra debattartikel idag i DN :

Den svaga hyresutvecklingen i hyresbostadsbeståndet leder så småningom även till svårigheter att bygga nya bostadsrätter och äganderätter, trots att prissättningen där i princip är fri.
Det saknas helt enkelt tillräckliga incitament för den som kan och vill flytta, att byta från ett jämförelsevis billigt boende i beståndet, till en nyare men väsentligt dyrare bostad i nyproduktion.

Den fragmenterade romanen

Via en av mina favoritskribenter, Will Wilkinson finner jag en artikel om romanens nya form:

[...] a new type of fragmentation has come to the forefront in 21st century novels such as Jennifer Egan's A Visit from the Goon Squad (2010), David Mitchell's Cloud Atlas (2004), Roberto Bolaño's 2666 (2004), Ian McEwan's Atonement (2001), Geraldine Brooks's The People of the Book (2008), Hari Kunzru'sGods Without Men (2102), T.C. Boyle’s When the Killing’s Done (2011), David Foster Wallace's The Pale King (2011), Zadie Smith's NW (2102), Audrey Niffenegger'sThe Time Travelers Wife (2003), and other recent works. Instead of relying on fragmentation as a means of disjunction and dissolution, as many experimental novelists had done in the past—Julio CortázarWilliamBurroughsJ.G. BallardGilbert Sorrentino, etc.—the new fragmented novel is holistic and coalescent.  It resists disunity, even as it appears to embody it.

Bostadsregleringar

The Parasitic City

In a 2008 paper, Paul Cheshire and Christian Hilber estimated the “shadow tax" imposed by such regulations on office prices in London and other major cities. They found a shadow tax rate of planning restrictions (above construction costs) of about 800% in London’s West End, and of nearly 500% in the City of London. The comparable rate is about 300% in Paris, 68% in Brussels, and 50% in Manhattan. (The Manhattan estimate is for the year 2000; other city estimates are for the early 2000s.)

Motsvarande siffra för Stockholm: 330 procent.

 

Kantad med goda avsikter

Assar Lindbeck sa en gång att det fanns två sätt att förstöra en stad: man kunde bomba den, eller så kunde man införa en hyresreglering. Tyvärr verkar det som om det också finns två metoder att mörda en befolkning.

In Praise of Prices

Reading Hayek, Mr Yang said, deepened his understanding of what really went wrong since the disastrous policies instituted by Mao under the Great Leap Forward. Mr Yang’s book on the subject, “Tombstone: The Great Chinese Famine, 1958-1962”, is a remarkably detailed, meticulously reported account of how an economic experiment led to the death of at least 36m. Along with wrenching accounts of the savagery that emerged from a horrendous misallocation of resources, Mr Yang reveals records from the National Bureau of Meteorology that refute any contention that, as the government had it, weather played a role in the shortages.

Schwarzenegger om energi

Det känns lite surrealistiskt, men idag skriver Arnold Schwarzenegger om energipolitik i Financial Times: 

If they were to visit Algiers or Brussels – cities with leaders at opposite ends of the oil market but with a common vision – they would see this is not about hugging trees. It is about jobs, health and national security.

 

Ständigt dessa klyftor

Det finns en klassisk metod för oppositonspartier att angripa den sittande regeringen. Man tittar på lite siffror, gärna sammanställa av IMF, OECD eller någon annan trovärdig källa, kollar hur de har utvecklats under motståndarens tid och berättar hur dåligt resultatet är. I Sverige tycker vi särskildt om att göra detta med vad vi kallar "klyftor". För en månad sedan var Herr Damberg ute i DN och berättade om hur fruktansvärt illa den svenska inkomstfördelningen utvecklats under Alliansens tid:

Sverige är i dag det OECD-land där de ekonomiska klyftorna ökar mest. 8,5 procent av hushållen i Sverige har en disponibel inkomst under 50 procent av medelinkomsten. Det är en ökning med drygt 30 procent sedan 2006.

Aj, det låter ju riktigt illa. Idag svarar Herr Hamilton på kritiken i SvD. Jag har inte mycket att tillägga i sakfrågan, utöver att påpeka att Hamilton har helt rätt i att det här med jämlikhet, klyftor och fattigdom har många dimensioner.

Jag vill dock belysa ytterligare en dimension av jämlikhetsdebatten som sällan får någon uppmärksamhet i den ofta snäva svenska debatten. Jag pratar om ägande. Det ska direkt påpekas att det är enormt svårt att sammanställa bra statistik över tillgångar och deras värde (jag jobbade under en kort period med just detta på Riksbanken). Ännu svårare blir det givetvis när man ska jämföra mellan olika länder. Det finns flera anledningar till detta, men dessa kanske vi kan lägga åt sidan för att inte det här inlägget fullkomligt ska spåra ur. Credit Suisse gör regelbundet ett heroiskt försök att sammanställa siffrorna, och deras tabeller visar att de rikaste svenskarna äger ungefär lika stor andel av alla tillgångar de de rikaste i USA. Som exempel kan nämnas att de rikaste 10 procenten i Sverige äger 72 procent av alla tillgångar, medan motsvarande siffra för USA är 71,5. Högre upp drar de rikaste amerikanerna ifrån, men jag undrar om inte detta delvis är en effekt av att rika svenskar historiskt varit oerhört skickliga (och motiverade av diverse förmögenhetsskatter) på att flytta pengar utomlands.

 

Lite om svensk bostadspolitik

Hyresregleringen är ett problem. Det är en väldigt typisk svensk lösning där man ger en välorganiserad grupp individer (i det här fallet hyresrättsinnehavarna) speciella privelegier (hyreskontroller) som indirekt drabbar en grupp individer som står utanför systemet (dem som inte tillgång till hyresrätterna) på ett vis som inte är helt enkelt att förstå (eftersom det finns priskontroller är det inte rationellt för någon att bygga fler hyresrätter). Den priveligerade gruppen framställer sig själv sedan 1) som en grupp det är synd om (dem som inte har råd med bostadsrätter) och 2) förklarar att detta inte drabbar någon utanför systemet (människor med dåliga köplatser och litet sparande).

Den här typen av lösningar återfinns överallt i det svenska samhället. Jag har tidvis övervägt att skriva om bok om ämnet (tilltänkta titlar: “Det är skönt på insidan" och “80/20-samhället") Bolånetaket är ytterligare ett exempel på detta. Istället för att genomföra en effektiv åtgärd som hade påverkat alla som redan har bostadsrätter (amorteringskrav) valde man en lösning där man låser ute dem som inte har lägenheten (bolånetaket). Det kommer bli tufft framöver för den som saknar rika föräldrar och bra köplatser hos bostadsförmedlingen.

Nu läser jag dessutom att Assar hävdar att bostadspolitiken är en av huvudförklaringarna till att Sverige konsekvent går med ett bytesbalansöverskott. Debatten om varför det förhåller sig på det viset är lite av en långkörare bland svenska ekonomer, men förmodligen av begränsat intresse för  allmänheten. Mer intressant är Assars beskrivning av bostadbyggandet och reformförslaget han lägger fram:

Under de första decennierna efter andra världskriget kompenserades bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter av ökad kommunal bostadsproduktion. Men sedan ett antal år klarar kommunerna inte ens att underhålla sina tidigare byggda hyresfastig­heter, än mindre att producera stora mängder nya hyreslägenheter. Det totala antalet byggda hyres­lägenheter har i själva verket fallit från 15.000–20.000 per år i början av 1990-talet till knappt 5.000 per år därefter. Sedan mitten av 1990-talet har bostadsbyggandets andel av BNP i regel varit knappt 3 procent.

Ett ambitiöst program skulle kunna vara att successivt avveckla hyresregleringen och att sikta på att öka bostadsinvesteringarna till cirka 4,5 procent av BNP, där de låg i genomsnitt från början av 1960-talet till början av 1990-talet. (Bostadsinvesteringarna var nästan sju procent av BNP under det så kallade miljonprogrammet från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-­talet). Avvecklingen av hyresregleringen skulle bland annat tjäna syftet att öka bostadssektorns konkurrenskraft om arbetskraft och kapital i förhållande till andra sektorer, inklusive exportindustri och importkonkurrerande industri.

En såndär sak som vi ekonomer ständigt tjatar om är att den där fantastisk utopin där alla får allting till en låg kostnad inte kan existera. Just nu har vi hamnat i den sämsta av alla världar när det kommer till bostadspolitiken.  Det är dags att välja om vi ska ha fria marknadshyror eller låta staten bygga bostäderna. Jag tror att det blir betydligt trevligare om vi låter marknaden sköta byggandet, men dagens situation är inte acceptabel.