Ett billigt sätt att bygga konsensus

En av de mer fascinerande frågorna man kan ägna sig åt är att fundera över varför människor har olika åsikter om hur samhället borde se ut. Intuitivt borde åsiktsskillnader grunda sig i skillnader om hur världen ser ut idag (det positiva) och hur man önskar att den såg ut (det normativa). Ur det borde rimligen önskemålet om vilken politik vi bör föra komma.

Intressant nog visa studier från USA att skillnader i hur världen ser ut delvis beror på vem som har makten nu, och vilket parti du själv brukar rösta på. Det är till exempel vanligare att republikaner förnekar att positiva händelser ägt rum medan demokratiska presidenter har makten.

Lyckligtvis kan detta problem, som så mycket annat, lösas med hjälp av pengar enligt ny forskning:

When survey respondents were offered a small cash reward — a dollar or two — for producing a correct answer about the unemployment rate and other economic conditions, they were more likely to be accurate and less likely to produce an answer that fit their partisan biases.
In other words, when money was added to the equation, questions about the economy became less like asking people which football team they thought was best, and more like asking them to place a wager. Even a little bit of cash gets people to think harder about the situation and answer more objectively.
“People are not telling you what they actually believe in ordinary surveys,” Mr. Bullock said. “With a payment, we’re eliciting not necessarily thoughtful responses, but more sincere responses.”
The effect was even more pronounced when respondents were rewarded for honestly answering “I don’t know” when they didn’t have enough information. Otherwise, it appears that people will respond objectively to questions when they know the answer, but revert to their partisan biases when they don’t.
The paper by Mr. Bullock, Alan S. Gerber, Seth J. Hill and Gregory A. Huber found that offering a $1 payment for a correct response and a 33-cent payment for an answer of “Don’t know” eliminated the entire partisan gap between Democrats and Republicans on questions about the economy.

Som artikeln påpekar är det kanske bra för demokratin (om det nu går att omsätta till en praktisk åtgärd), men det är kanske mindre bra för alla som förlitar sig på undersökningar.

Thomas Pikettys relevans för svenska förhållanden

De flesta som följer den svenska politiska diskursen borde vid det här laget ha noterat att någon fransk ekonom publicerat en bok om jämlikhet. Ekonomen heter Thomas Piketty och tegelstenen alla surrar om är döpt till ”Capital in the 21st century”. Inte helt oväntat har Pikettys bok gjort ett visst avtryck i den svenska debatten, eftersom vi älskar att prata om klyftor.

Idag finns ingen brist på recensioner. Den som är nyfiken på en mer omfattande genomgång av bokens innehåll, styrkor och brister kan läsa här och här. För det här inläggets syfte räcker det med att nämna att boken, med rätta, fått mycket positiv uppmärksamhet för sin gedigna sammanställning och genomgång av historisk statistik rörande fördelningen av ägande och inkomster. Arbetet är så omfattande och detaljerat att Nobel-priset redan börjat diskuteras. Det bör kanske också nämnas att Piketty knappast är någon socialist. Han vill enbart belysa, och åtgärda, vad han anser är ett problem med det kapitalistiska systemet. Han förespråkar inte att vi övergår till ett centralplanerat industrisamhälle eller agrara kollektiv.

I samband med sin statistik utvecklar Piketty en (betydligt skakigare) teori om ekonomisk ojämlikhet. Hypotesen är att kapitalistiska ekonomier tenderar att koncentrera ägandet i allt färre händer om de inte drabbas av olika extrema händelser som ruckar på processen. Lite förenklat kan man säga att detta sker eftersom avkastningen på kapital är högre än tillväxttakten (eller r>g som det heter i Pikettys begreppsvärld). Detta leder i sin tur till att kapitalstocken stiger, och eftersom den är ojämnt fördelad kommer de rikaste att bli rikare i snabbare takt än andra. Eftersom ägandet i sig är ojämnt fördelat, kommer ojämlikheten i ägandet också att öka. Världskrig, och den associerade kapitalförstöringen, motverkar dock processen. Medan hypotesen är intressant och tankeväckande, är den knappast en naturlag. Den här typen av stora historiska teorier överlever sällan kontakten med inflödet av nya data (se t.ex. Marx, Karl (1867)). Som ekonomer fått erfara upprepade gånger är det lättare att förklara ett historiskt förlopp än att konstruera en teori som förutsäger framtiden. Se de tidigare nämnda recensionerna för en mer teknisk kritik.

Det är inte svårt att förstå varför boken har fått ett så pass starkt genomslag i USA. De senaste åren har medianlönerna stagnerat eller sjunkit samtidigt som de superrikas inkomster utvecklats starkt. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer och man har genomfört omfattande räddningsaktioner för banksystemet (vars chefer ofta återfinns bland de tidigare nämnda superrika). Ett bra läge att släppa en bok om fördelningspolitik, med andra ord.

Eftersom Piketty bjudits in till Almedalen kan det vara intressant att reflektera över vilken relevans boken har för svenska förhållanden. Sverige har, i likhet med USA, en ojämlik förmögenhetsfördelning. Två av våra främsta forskare på området menar till och med att förmögenhetsfördelningen är mer ojämlik i Sverige. Till skillnad från USA har dock Sverige en mycket jämn inkomstfördelning.

Piketty föreslår två åtgärder för att motverka ojämlikheten i samhället, och båda involverar skatter. Boken fokuserar på principer, snarare än på exakta nivåer, så det är inte alltid enkelt att utläsa vad han hade gjort om han själv var finansminister. I ett kapitel diskuterar han USA, och föreslår att landet höjer skatterna på höga inkomster. Han föredrar runt 80 procent på inkomster över 500 000 dollar eller en miljon dollar (återigen oklart) och 50-60 procent på inkomster över 200 000 dollar. Förmodligen avser han med detta den totala skattekilen, som i en svensk kontext innebär moms + arbetsgivaravgifter + inkomstskatt (detta bör betonas att detta är min tolkning, men den är rimlig mot bakgrund av vad jag vet om skattelitteraturen).

Nu är det inte alltid helt lätt att överföra en rekommendation till ett land (USA) till ett annat land (Sverige), eftersom skattesystemen, inkomstfördelningen och flera andra faktorer skiljer sig åt från varandra. Ändå kanske siffrorna i Pikettys bok kan ge oss en viss fingervisning om hur han skulle resonera.

Sverige har redan idag marginalinkomstskatter som är i paritet med, eller högre, än dem Piketty förespråkar på inkomster som är betydligt lägre än dem som nämns för USA. Till exempel är skattekilen för en person som betalar värnskatt (över 591 600kr om året, eller under 100 000 dollar med dagens växelkurs) idag runt 74 procent, att jämföra med de 50-60 procent Piketty föreslår för inkomster på över 200 000 dollar. Svenska nivåer förespråkar han på inkomster runt en halv miljon dollar eller mer. Det kan vara värt att känna till att Piketty menar att en så pass hög skatt främst syftar till att förhindra människor från att ens skaffa sig så pass höga inkomster. Möjligen skulle Piketty kunna argumentera att det finns särskilda grunder för högre skatt i Sverige men vissa indikationer i boken pekar på motsatsen. Till exempel menar han att det finns särskilda problem för ett litet europeiskt land att ha så pass höga skatter, vilket är rätt mycket i linje med vad man brukar höra från svenska ekonomer. 

Det andra förslaget är att införa en global förmögenhetskatt. Syftet med att ta ut skatten globalt är att undvika att människor flyttar runt tillgångar till diverse skatteparadis. Bland annat nämner han Italiens misslyckade försök från 2012 som ett exempel på hur illa det kan gå när ett land försöker implementera en skatt av den här typen på egen hand. Piketty inser givetvis att det är orealistiskt att ens försöka genomföra den här typen av skatt på en global nivå idag, varför han föreslår att vi börjar med EU.

Det verkar inte heller som om Piketty skulle rekommendera en fömögenhetsskatt i Sverige, eftersom han om och om på sida efter sida, berättar för oss om vikten av att denna är global. Sverige är också ett exempel på ett land där förmögenhetsskatten skapade problem, samtidigt som den knappast bidrog till statsfinanserna med några betydande summor. Det finns en god anledning till att Socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvoskatten, och inte strävar efter att återinföra förmögenhetsskatten.

Det verkar således osannolikt att Piketty kommer lämna något betydande avtryck i den svenska politiken. Dels skulle han kanske säga att de svenska marginalinkomstskatterna är irrationellt höga eftersom de är för höga på för låga inkomster, och dels skulle han nog avråda oss från att enskilt införa en ny förmögenhetsskatt. En av den svenska vänsterns bästa egenskaper har alltid varit en viss känsla för statsfinansiell pragmatism. Rörelsen har alltid förstått att det inte är någon bra idé att svälta gåsen som värper äggen, och den grundläggande filosofin kommer komma till uttryck även här. Kanske Socialdemokraterna (om de nu vinner valet) kommer verka för minskad inkomstspridning och ökad jämlikhet (på gott och ont), men de kommer nog inte använda de metoderna Piketty diskuterar i sin bok.

Claudia Goldin om lönegapet mellan män och kvinnor

I ett tidigare inlägg, som blev ett av bloggens mest populära, diskuterades lönegapet mellan män och kvinnor. På grund av bristande kunskap uteblev en diskussion om skillnadernas orsaker. Idag har Johanna Möllerström på Ekonomistas ett intressant inlägg om en uppsats av Claudia Goldin som behandlar frågan:

Kvinnor, särskilt sedan de fått barn, efterfrågar i högre grad än män flexibilitet vad gäller sitt arbete. Det handlar inte främst, som man kanske kan tro, om att kvinnor vill kunna jobba färre timmar. Istället handlar det om flexibilitet kring vilken tid på dygnet arbetet utförs, hur många timmar i sträck man arbetar och var det sker. Goldin hävdar att det som återstår av lönegapet mellan kvinnor och män är det pris som kvinnor betalar för denna flexbilitet och pekar på att lönegapet är störst i de yrken där flexibiliteten i grunden är lite och ”face-time” är viktigt.

Economist förklarar marijuanalegaliseringen

Diskussionen om hur man bäst hanterar droger har pågått länge, och det har alltid funnits liberala ekonomer som menat att den rådande regimen är ineffektiv. Istället har de förespråkat legalisering och beskattning. Colorado har nu blivit den första staten som legaliserar marijuana. Economist förklarar hur det fungerar:

ON JANUARY 1st, 420 days after the citizens of Colorado voted to legalise marijuana, around 37 pot shops across the state opened their doors to all-comers. Stoners in Denver and other cities braved freezing temperatures and two-hour queues to be part of this historic moment, for Colorado has become the first jurisdiction anywhere in the world to oversee a legal, regulated market for recreational marijuana (20 states plus Washington, DC, allow patients with doctors' recommendations to buy the stuff). Some customers were turned away, some shops have been forced temporarily to close while they replenish stocks, but "Green Wednesday", as it was inevitably dubbed, was generally considered a big success. How exactly does Colorado's marijuana market function?

Intressant nog tycks staten stöta på ungefär samma problem om Sverige när det kommer till att beskatta cigaretter:

One challenge is to set prices at what Mark Kleiman, an analyst, calls the "Goldilocks point": too low and you encourage excessive consumption and out-of-state exports; too high and you leave room for illicit dealers. The market has not settled in yet, but prices for recreational marijuana, currently around $250-$300 for an ounce of good weed, will be significantly higher than the medical stuff, thanks to hefty taxes: a 15% excise tax levied on "average market rate" and a special 10% sales tax (the state's general 2.9% sales tax will also apply).

Oavsett hur man ser på mariujana kommer det bli väldigt intressant att följa utvecklingen. 

Sänkt arbetsgivaravgift för unga: en ineffektiv lösning på ett viktigt problem

Marknader är rätt fiffiga grejer. Med tiden justeras priser och produktionsvolymer så att det produceras ungefär så mycket som kunderna vill köpa till det rådande marknadspriset. Det är rätt sällan någon måste köa i timtal eller sitta med ett enormt lager osålda prylar, vilket skedde rätt ofta i Sovjet. Den fria prissättningens reglerande funktion är en av många anledningar till att marknadsbaserade samhällen är betydligt trevligare platser än centralplanerade. Marknader struntar dock helt i fördelningspolitik, vilket ofta leder till att olika grupper i samhället önskar justera marknadsutfallet på olika vis. Ett av de mest välkända exemplen är EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som slukar hälften av unionens budget på 50 miljarder euro varje år (och ibland tvingar skattebetalarna att köpa trettio tusen ton smör). I Sverige har vi i allmänhet nått insikten om att priskontroller inte fungerar särskilt väl, även om vissa marknader fortfarande är prisreglerade.

Eftersom de flesta av oss tycker synd om dem i samhället vi betraktar som fattiga är det ganska vanligt att vi bestämmer att människor inte ska få jobba för en lön under en viss nivå. Minimilöner är vanliga internationellt, men saknas i Sverige. Istället sätts ingångslöner via kollektivavtalsförhandlingar, men effekten liknar den hos en lagstadgad minimilön även om det också finns viktiga skillnader. Den svenska modellen ger olika minimilöner för olika yrken istället för en gemensam minimilön för alla som jobbar. Vidare höjs inte minimilönen av politiker, vilket annars är en vanlig metod för amerikanska politiker att vinna röster, utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Mer liberala ekonomer har alltid varit kritiska mot minimilöner. Milton Friedman anmärkte en gång att det i princip var diskriminering mot dem som hade minst att erbjuda på arbetsmarknaden, genom att göra det olagligt att anställa dem eftersom deras produktivitet aldrig skulle motsvara den lönen arbetsgivaren tvingades betala. Minimilöner är därför ett ineffektivt sätt att hjälpa de mest utsatta, eftersom det helt enkelt gör dem oanställningsbara och tvingar dem att leva på  offentliga bidragssystem. Den här problembeskrivningen har vissa vänsterorienterade politiska grupperingar aldrig accepterat, av uppenbara orsaker. Att politiken man förespråkar skulle skada de allra svagaste i samhället fungerar inte ihop med ett varumärke som ska bygga på medkänsla och solidaritet. Det är bättre att i så fall rama in debatten i normativa fördelningspolitiska termer (rika mot fattiga). Samtidigt kan man ibland känna av en viss ovilja hos liberaler att diskutera de bredare samhälleliga konsekvenserna av kraftigt sänkta löner för vissa yrkesgrupper (Fredrik Segerfeldt är givetvis ett undantag. Här diskuterar han hur mycket pengar man behöver för att leva på enbart ris).

Även om den mikroekonomiska analysen av minimilöners effekter tycks vara rätt självklar, är det viktigt att känna till att frågan inte är okontroversiell bland forskare. Debatten har pågått länge bland amerikanska ekonomer, och många menar att högre minimilöner skulle höja inkomsterna hos de lägst avlönade utan att deras sysselsättning påverkas negativt. Ståndpunkten tycks dessutom ha en del stöd i den empiriska forskningen. Eftersom empirisk forskning generellt är ganska bräcklig inom nationalekonomin avgör den sällan tvister, varför det även finns ekonomer som är av motsatt uppfattning. Ur ett svenskt perspektiv är det dock inte uppenbart att studier baserade på amerikansk statistik  är relevant, eftersom det finns viktiga skillnader mellan ländernas arbetsmarknader. En av de viktigaste är att amerikanska minimilöner är betydligt lägre än svenska, vilket delvis kan förklara varför effekterna av höjningar i USA tycks vara små. Att göra en bedömning av forskningsläget och dess relevans för Sverige ligger utanför både det här blogginläggets syfte och författarens kompetens, men den som önskar kan börja med att läsa Per Skedinger, som författat ett antal arbetsmarknadsstudier baserade på svensk statistik.

Även om många vägrat ta till sig problembeskrivningen är Alliansregeringen inte en av dem. I början av sin mandatperiod önskade man försöka göra någonting åt den relativt höga ungdomsarbetslösheten i Sverige. Eftersom Sverige har höga minimilöner drog alliansregeringen slutsatsen att det var värt att försöka göra det billigare att anställa ungdomar. På grund av att minimilönerna sätts i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter var det dock omöjligt att helt enkelt ändra lagstiftningen. Istället behövde man hitta andra metoder. Eftersom ungefär en fjärdedel av arbetskraftskostnaden utgörs av skatter som betalas av arbetsgivaren bestämde man sig för att testa med att ge rabatt på den för ungdomar. Den första juli 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna för arbetstagare mellan 19 och 25 år med en tredjedel. En halvering av avgifterna genomfördes under 2009. Om problemet nu var att det var för dyrt att anställa en ungdom relativt vad ungdomen kunde förväntas prestera på jobbet, borde detta rimligen ha lett till högre sysselsättning bland ungdomar.

En ny utvärdering av arbetsgivaravgiftens effekter på sysselsättningen bland ungdomar tyder dock på att effekterna av subventionerna har varit mycket små (stort tack till min kollega som uppmärksammade mig på studien):

Rapportförfattarna finner att det ökat de ungas sysselsättning med omkring två procent på kort sikt. Det innebär att 6 000–10 000 jobb tillkommit. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycks dock inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen.

Utöver att sysselsättningseffekten varit förhållandevis liten, innebär subventionen uteblivna intäkter för statskassan:

De sänkta avgifterna leder till uteblivna intäkter för staten. År 2008 uppgick summan av de uteblivna arbetsgivaravgifterna till omkring 10 miljarder kronor. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

En möjlig slutsats av detta är givetvis att problembeskrivningen i sig är felaktig: det är inte kostnaden i sig som är problemet. Forskarna drar dock slutsatsen att reformens begränsade effekt snarare bekräftar problemets magnitud:

En tredje möjlig förklaring är att lönekostnaden för unga är för hög i förhållande till deras (förväntade) produktivitet – även efter avgiftssänkningen. Med andra ord är den aktuella kostnadssänkningen för liten för att kompensera för den risk det innebär att anställa outbildad och oerfaren arbetskraft. Att sysselsättningseffekterna är betydligt högre för individer med kvalificerad arbetsmarknadsutbildning ger ett visst stöd för denna tolkning. För att kunna dra säkra slutsatser krävs dock mer forskning på detta område. 

En rimlig slutsats tycks därför vara att det föreligger ett problem med höga ingångslöner på svenska arbetsmarknaden, samtidigt som subventioner till en så pass bred grupp som ungdomar framstår som en ineffektiv och kostsam åtgärd. Anledningen till att reformen blir dyr och ineffektiv kan möjligen vara att det är förhållandevis få ungdomar som blir lönsamma att anställa tack vare sänkningen, i förhållande till det betydligt större antalet ungdomar som annars hade fått arbete ändå. Nu subventioneras allt ifrån nyutexade ingenjörer till dem som annars varit arbetslösa.

Många av dem som annars hade haft mycket svårt att få jobb påverkades inte heller av förändringen:

För individer som är födda utomlands och i allmänhet har en relativt svag anknytning till arbetsmarknaden hittar författarna inga positiva effekter på sysselsättningen. För den relativt begränsade grupp som gått en kvalificerad yrkesutbildning (KY) och i högre grad är sysselsatta tycks däremot effekterna på sysselsättning vara större.

Faktumet att sysselsättningseffekten har varit större bland de högre utbildade ungdomarna indikerar att vissa grupper helt enkelt fortfarande inte kan konkurrera med övrig arbetskraft i det rådande löneläget. Reformen skapar dessutom snedvridningseffekter genom att yngre anställda sannolikt tränger undan äldre på arbetsmarknaden, varför man även bör räkna in att färre äldre personer sannolikt har anställts när man utvärderar reformen, vilket författarna också uppmärksammar.

Det är viktigt att komma ihåg att en hel del tyder på att Sverige har ett verkligt problem med höga arbetskraftskostnader i vissa sektorer. Hittils has man försökt lösa detta genom olika typer av särlösningar i skattesystemet, men en del tyder på att vissa av dessa inte effektiva och ibland även svåra att utvärdera. Det är dock långt ifrån samma sak som att problemet de syftat till att lösa inte är verkligt.

En kort replik till Johan Norberg

För en tid sedan fick den här bloggen celebert besök av Johan Norberg, som önskade svara på kritiken som riktats mot hans prognosförmåga. Det borde säga att det är väldigt trevligt av Norberg att ta sig tiden att kommentera på vad som förmodligen är Sveriges minsta ekonomiblogg. En ursäkt riktas även till alla som undrat var repliken hållit hus. Internationell penningpolitik är helt enkelt inte alltid det mest gesvinta att skriva om.

I sin kommentar hävdar Norberg att han inte varit en så pass entusiastisk anhängare av åtstramningspolitiken som citaten i inlägget ger sken av. Han menar att en debattartikel i DN ger en bättre bild av hur han numera ser på frågan:

Det viktiga för marknaderna, vilkas pengar de [krisländerna] behöver, är inte budgetbalans i dag, utan att de kan göra troligt att de kommer att få tillräcklig framtida tillväxt för att hantera skuldbergen. 
Tyvärr har euroländerna valt en uppochnedvänd krishantering. I stället för att låta länder sköta sin egen politik, men också tvinga dem att ta finansiellt ansvar för den, har de satt ihop väldiga räddningspaket till krisländerna och i utbyte tagit kommandot över deras finanspolitik och krävt omedelbara åtstramningar. 
Det är den sämsta av båda världar. Skattepengar i mer välskötta länder öses ned i svarta hål, samtidigt som regeringarna tvingas genomföra allt hårdare nedskärningar och skattehöjningar, som på kort sikt mest verkar strypa konjunkturen. Det håller på att slita sönder flera länders politiska sammanhållning – och den europeiska gemenskapen. Åtstramningarna tar tid och politisk kraft från de reformer som krävs, och ger upphov till svåra sociala konsekvenser.

Samtidigt som det är trevligt att se att människor kan ändra på sig (det hör definitivt till ovanligheten i vår offentliga diskurs), finns det en del saker att anmärka på i Norbergs resonemang. Det är alltid lätt att, som Norberg gör, sucka och beklaga sig över hur politiker agerar; det hör liksom lite till när man är liberal debattör. Det är däremot svårare att förstå hur Norberg anser att man borde ha agerat istället. Vad som dock är tydligt i efterhand är att det varit nödvändigt att kasta ner pengar i "svarta hål". Utan något ekonomiskt stöd från de starkare till de svagare länderna är det osannolikt om euron hade överlevt i sin nuvarande form. Istället hade marknaden tvingat fram betydligt mer brutala sparprogram än de som implementerats idag. Konsekvenserna hade blivit ännu högre arbetslöshet, och på sikt hade flera länder tvingats lämna eurosamarbetet under kaotiska former.

Norberg ställer även två högaktuella motfrågor, som inte är helt lätta att besvara. Svaren är därför att betrakta som högst spekulativa (eller ännu mer spekulativa än nationalekonomi brukar vara). Det borde även betonas att diskussioner om penningpolitik ofta med nödvändighet blir lite halvflummiga och abstrakta

.

Hur jämställt är Sverige?

I Sverige älskar vi att diskutera jämlikhet och jämställdhet. Det kan vara mellan svenskar och invandrare, arbetare och kapitalister och många andra grupper. Mest tycker vi nog om att diskutera jämlikhet mellan män och kvinnor, och huruvida denna kan förbättras. Vad som menas med jämlikhet är dock inte alltid självklart, eftersom människor i ett samhälle kan vara jämlika i rätt många olika bemärkelser. Vilket typ av jämlikhet man bör prioritera är inte heller självklar, och olika individer kommer ge olika svar. En liberal skulle förmodligen säga att det enda viktiga är att alla människor i samhället har samma rättigheter. En lite sossigare liberal kanske skulle sträcka sig till att det är värt att satsa på jämlikhet i termer av möjligheter. När vi pratar om jämlikhet i Sverige tycks vi dock mena jämlikhet i utfall. Det är också vad det här inlägget kommer handla om. Specifikt mellan män och kvinnor.

 

The Economist om den vetenskapliga processen

Samhället sätter en stor tilltro till den vetenskapliga processen och resultaten den genererar. Samtidigt finns det svagheter i vetenskapens metoder och problem med vetenskapsmännens incitamentstrukturer. Läs hela artikeln. Den är fantastisk:

In 2005 John Ioannidis, an epidemiologist from Stanford University, caused a stir with a paper showing why, as a matter of statistical logic, the idea that only one such paper in 20 gives a false-positive result was hugely optimistic. Instead, he argued, “most published research findings are probably false.” As he told the quadrennial International Congress on Peer Review and Biomedical Publication, held this September in Chicago, the problem has not gone away.
Dr Ioannidis draws his stark conclusion on the basis that the customary approach to statistical significance ignores three things: the “statistical power” of the study (a measure of its ability to avoid type II errors, false negatives in which a real signal is missed in the noise); the unlikeliness of the hypothesis being tested; and the pervasive bias favouring the publication of claims to have found something new.

Intressant nog verkar många vetenskapliga publikationer lida av samma problem som kvällstidningar:

Peer review’s multiple failings would matter less if science’s self-correction mechanism—replication—was in working order. Sometimes replications make a difference and even hit the headlines—as in the case of Thomas Herndon, a graduate student at the University of Massachusetts. He tried to replicate results on growth and austerity by two economists, Carmen Reinhart and Kenneth Rogoff, and found that their paper contained various errors, including one in the use of a spreadsheet.
Such headlines are rare, though, because replication is hard and thankless. Journals, thirsty for novelty, show little interest in it; though minimum-threshold journals could change this, they have yet to do so in a big way. Most academic researchers would rather spend time on work that is more likely to enhance their careers. This is especially true of junior researchers, who are aware that overzealous replication can be seen as an implicit challenge to authority. Often, only people with an axe to grind pursue replications with vigour—a state of affairs which makes people wary of having their work replicated.

Alla gillar en spännande story.

Blondinbellas bedrövliga råd till unga tjejer

Igår kunde man läsa i Dagens Industri att Isabella Löwengrip och hennes kompanjon Pingis Hadenius nått stora framgångar på Börs-SM. Löwengrip fick även pryda DIs löpsedel. Detta tycks vara en del av marknadsföringen bakom parets nya bok Economista (ej att förväxla med Sveriges näst bästa ekonomiblogg), som förefaller syfta till att öka unga tjejers kunskap och engagemang i sin egen privatekonomi. Det är givetvis ett gott syfte, och det är glädjande att någon vill använda sitt kändisskap för detta. Världen blir alltmer finansiellt komplex, och vi kommer förmodligen behöva ta betydligt mer ansvar för vårt eget sparande i framtiden än vad vi har gjort förut. Studier visar dessutom att många skulle må bra av att lära sig lite mer om hur man hanterar sin privatekonomi.

Den här bloggen är dock av uppfattningen att goda föresatser inte räcker särskilt långt. Utan att ha läst boken går det givetvis inte att uttala sig om kvaliteten på råden i den. Däremot går det att konstatera att investeringsråden som ges i Dagens Industri är bedrövliga. Författarparets råd till unga tjejer tycks vara att överge all konventionell visdom, och istället satsa på att man är bättre på att värdera aktier än alla proffs därute som sitter och analyserar dem på heltid:

Ett av syftena är att få fler unga svenskar att bli intresserade av aktier. Budskapet är att skippa storbankernas dyra fonder och i stället placera själv.

"Vi tror inte på snacket om att sprida äggen mellan många olika korgar. Det är bättre att välja ett fåtal bolag som man verkligen har koll på", säger Pingis Hadenius.

De föreslår alltså att man ska investera i få bolag istället för många, vilket är motsatsen till det råd man brukar ge småsparare. Det är givetvis möjligt att det här är en strategi som paret valt specifikt för Börs-SM, som inte går att jämföra med vanligt sparande. Även om tävlingen använder riktiga pengar ger upplägget ett starkt incitament att ta risk. Vinnaren får nämligen ett pris på fem hundra tusen kronor enligt DI, och vinner gör man inte genom att investera i en väldiversifierad indexfond. Det gör man istället genom att satsa på volatila aktier som kan stiga, men också tappa, mycket i värde. Detta verkar dock vara en osannolik förklaring eftersom strategin kallas för "economista"-policyn på Pingis Hadenius hemsida

Vad är då detta ”snack” som avfärdas så lättvindigt? Det är någonting som kallas portföljvalsteori, som i princip går ut på att det är smart att lägga sina ägg i många korgar. På så vis kan man ta del av den höga avkastningen som aktier kan generera, utan att ta alltför stora risker. Det är ungefär så långt ifrån "snack" man kan komma, och det borde Hadenius, som tydligen är civilekonom, känna till. 

Economista-duon föreslår även att man investerar i företag som producerar produkter man förstår sig på och som man själv konsumerar. Varför just detta skulle vara en bättre investering än någon annan är dock oklart. Tyvärr verkar samma råd återkomma i boken.Här är ett exempel på hur duon resonerar:

”Det är en  aktie som jag har varit intresserad av väldigt länge. Jag tror att människor kommer att vilja vara mer ute i naturen. Vi behöver ett komplement till livet i staden. Fjällräven gör otroligt bra kläder och är ett varumärke som alla gillar”, säger Isabella Löwengrip.

Det centrala problemet är att duon i sin aktieanalyser hela tiden missar vad som är den finansiella ekonomins hjärta och själ: värderingen. Frågan en investerare borde ställa är inte: ”är det här företaget bra? Kommer det gå med vinst?” utan ”hur är företagets aktie värderat i förhållande till en rimlig prognos på dess framtidsutsikter? Är jag mer eller mindre optimistisk än marknaden? Har jag anledning att tro att min prognos är bättre?”. Fjällräven kommer säkert gå kanon. Er skribent såg t.ex. att flera trendiga butiker i Paris börjat sälja vår älskade gamla kånken för ett par veckor sedan. Dessvärre är det bara ena halvan av investeringsekvationen, och även om det säkert finns massor av unga tjejer som kommer bli extraordinära aktieanalytiker i framtiden är oddsen att de flesta kommer att vara precis lika dåliga på detta som vi andra. Det är nämligen otroligt svårt att regelbundet slå marknaden, och gör man det har man förmodligen bara haft tur.

Det är överhuvudtaget ett problem att många tror att investeringar handlar om att välja aktier.  Istället handlar ett intelligent sparande om att bestämma sig för ett rimligt mål, och hantera riskerna associerat med det på ett effektivt vis och till en låg kostnad. Det är nämligen med investeringar som med allt annat: alla är olika, och ingen har samma önskemål och förutsättningar. Det finns ingen metod som passar alla. Däremot är vissa metoder bättre för att nå vissa mål.  

Vem passar då Blondinbellas råd? Absolut inte en ung tjej med några tusen på kontot. Någon i den situationen borde förmodligen sätta in sina pengar på ett sparkonto för att inte riskera att förlora dem. De kan kanske behövas till att köpa en bostad eller till oförutsedda utgifter. Om pengarna absolut ska investeras i aktier borde det förmodligen vara i något slags fond med spridda risker. Råden som ges passar snarare en riskbenägen investerare med en lång investeringshorisont (någon som inte plötsligt kommer behöva sin sparpengar)  och massor av pengar att förlora. Kanske typen som gillar, och har råd, att åka till Las Vegas på semester. Ungefär motsatsen till Löwengrip och Hadenius publik. Vi andra borde kanske sätta in pengarna i Avanza Zero, en indexfond som följer Stockholmsbörsen. Då diversifierar man sitt sparande över många länder och industrier och betalar inte en spänn till någon förvaltare. Ni vet. Sånt där "snack" som unga tjejer inte borde tro på.


Lästips: Beginners' Guide to Asset Allocation, Diversification, and Rebalancing

Sverigedemokraternas fantasikalkyler

Idag kommenterar min kollega Li Jansson Sverigedemokraternas budget i Expressen, där hon lyfter fram ett par saker om ofta glöms bort:

Det är korrekt att utlandsfödda är överrepresenterade i välfärdssystemen. Så är exempelvis fallet inom socialbidrag och vuxenutbildning. Men verkligheten är komplex. De utlandsfödda är också underrepresenterade på vissa områden. Åldersstrukturen bland utlandsfödda är annorlunda, med lägre andel barn och äldre än bland inrikes födda. Bara fyra procent av barnen i förskolan, i åldrarna ett till fem år, har utlandsfödda föräldrar. Samtidigt medför en hög arbetslöshet bland de utlandsfödda i arbetsför ålder att de inte tjänar in till framtida pension och äldreomsorg. Att fånga in dessa komplexa samband kräver avancerade samhällsekonomiska analyser, inte förenklade spekulationer.

Invandrare i Sverige utnyttjar vissa kollektiva tjänster i lägre utsträckning än andra. Den viktigaste poängen är dock att utanförskap delvis är resultatet av strukturer på den svenska arbetsmarknaden. Dessa är inte satta i sten. Vi kan välja att riva murarna kring möjligheterna till självförsörjning:

En bättre lösning än SD:s fokus på stängda gränser är reformer som kan skapa en inkluderande arbetsmarknad. Lägre ingångslöner kan skapa fler instegsjobb. Bättre företagsklimat kan skapa fler arbetstillfällen. Mer effektiva coaching- och utbildningsinsatser kan minska kostnader och stärka kvaliteten. Det är även välkommet att kommunernas möjlighet att ställa krav på social- bidragsmottagare har ökat.
Vi kan inte längre ignorera den bristande integrationen. Med en framtidsinriktad reformagenda kan vi också bevara vår öppenhet.

 

Spännande intervju med James Robinson i Neo

Om utveckling:

Vi skulle kunna debattera om huruvida vi vet hur man tar ett land från en snittinkomst på 15 000 dollar om året till 50 000 dollar om året. Men det är ingen tvekan om att vi vet hur man tar ett land från 300 dollar till 15 000 dollar. Se på Botswana. Landet blev rikt genom att göra det normala och uppenbara: sprida välståndet från naturresurserna bland befolkningen på ett socialt önskvärt sätt. Det handlar inte om att omfördela inkomster, utan om att eliten ska avhålla sig från att stjäla dem.

Borde vi lyssna på Johan Norberg?

En sak man snabbt lär sig när man bloggar är att det är otroligt mycket lättare att kommentera på vad andra säger än att försöka skriva någonting från scratch. Därför känns det tryggt att veta att Johan Norberg oundvikligen kommer publicera någonting  om finanskrisen inom en snar framtid. Nu har han slagit till igen på SvDs ledarsida:

Efter decenniets fest har vi tagit århundradets återställare. Det kan fungera om vi utnyttjar vår vingliga tidsfrist till att städa upp och diska undan

I resten av artikeln kör han med lite gamla beprövade knep, som att nämna enorma siffror och jämföra dem med att inte vilja ta tag i städningen efter att festen är slut. Han varnar för en värld som nu styrs av centralbanker istället för rationella investerare. Som om det vore någonting nytt att finansfolk intresserar sig för penningpolitik och att centralbanker driver den.

Fylle- och baksmällemetaforen är rätt sliten vid det här laget. En bra metafor är ett effektivt kommunikationsmedel, men i det här fallet tjänar det enbart till att reducera en komplex följd av händelser, och möjliga åtgärder, till en förenklad och moraliserande historia. Nu har vi krökat till, måste lida igenom vår baksmälla (och det ska absolut inte tas någon Resorb). Den här typen av berättelser, där folket och politikerna ständigt förskjuter det nödvändiga stålbadet, har alltid haft en viss attraktionskraft för de delar av tyckarklassen som gärna vill framstå som lite världsvant cynisk. Historierna om veka politiker som tvingas lyda en naiv befolkning som vägrar släppa sina snuttefiltar och mysiga barnsagor, när de egentligen borde lyssna på kloka herrar som Norberg, skriver sig själva.

Det är nu läsarna rimligen frågar sig: "Men besitter Johan Norberg en särskild insikt om ekonomins funktionssätt som vi andra saknar?" Det fantastiska med internet är att vi inte behöver undra. Vi kan helt enkelt kolla upp några av Johans gamla påståenden och jämföra dem med utfallet.

Här har vi ett citat från 2008:

If politicians continue to insist that deficits don´t matter, their borrowing will force interest rates to rise, and their attempt to stimulate the economy with print and spend-policies will lead to rapid inflation.

Han säger även liknande saker i den här artikeln, även om han inte är lika tydlig med vilka priser han talar om. Här är en graf över inflationen i euroområdet och USA, sedan 1980 eftersom det kan vara pedagogiskt att visa vad hög inflation egentligen är:  

Inflation, USA och euroområdet

Inflation, USA och euroområdet

Grafen ovan visar tydligt att inflationen inte varit anmärkningsvärt hög. Tvärtom har den varit ganska låg. Ska man vara riktigt petig och börja diskutera inflationens underliggande komponenter blir det ännu värre, men vi kan avstå från det den här gången. Vi kan dock rätt lugnt dra slutsatsen att Norberg inte är en skicklig prognosmakare för inflation.

Hur kan det då komma sig att han har fel? Vad har hänt med alla dessa tusentals bazillioner dollar som "hällts ut över finansmarknaden"? Svaret är att de ligger kvar hos centralbanken.  Grafen nedan visar lite monetär statistik från USA:

MB.gif

Bilden ovan visar två saker. Den tjockare linjen visar den volymen på den sk. monetära basen. Den utgörs av två saker: fysiska sedlar och mynt, samt insättningar hos centralbanken (platsen där vanliga banker lämnar sina pengar när de inte lånar ut dem). Den andra linjen (den svagare) visar någonting som kallas för M2. Att förklara innebörden av M2 är inte helt okomplicerat, men vi kanske kan nöja oss med att säga att det inkluderar vad vi konventionellt tänker på när vi pratar om "pengar" (en bra definition av pengar är faktiskt inte så enkelt som det låter! Det är därför nationalekonomer har flera stycken), dvs insättningar på bankkonton och liknande. Pengarna har alltså stannat kvar i banksystemet eftersom det inte funnits någon efterfrågan på dem i ekonomin. En bättre metafor är kanske att man givit bankerna massor av spritflaskor som de sedan låtit vara kvar i skafferiet (även om det givetvis är extremt förenklat). Det bör dock tilläggas att kvantitativa lättnader, som blivit ett samlingsnamn för den extremt expansiva penningpolitik som förts i stora delar av världen, i många dimensioner är illa förstådd och utsatts för hård kritik av tunga ekonomer.

Norberg har även gjort andra påståenden. Bland annat har han gått ut till stålbadens försvar i Dagens Industri för ett par år sedan:

Vi bör minnas den största depression vi aldrig fick när många nu utgår från att återhämtningen hotas av europeiska sparprogram. Automatiska samband mellan sparpaket och konjunkturnedgångar finns nämligen bara i keynesianska läroböcker.

Det bör noteras att han med "keynsianska läroböcker" menar i princip alla grundböcker i nationalekonomi. Det bör nämnas till Johans försvar att budgetarna i euroområdet ännu inte är närheten av balans, och att det finns ett antal metodologiska problem med att mäta vad som i folkmun kallas åtstramningspolitik. De bästa siffrorna kommer från IMF, och de visar följande (siffrorna går från 2008 till 2012):

FiscalBalance.jpg

Tabellen ovan visar hur euroländerna som helhet dragit ner på utgifter och ökat skatteintäkterna, ungefär som Johan föreslagit. Det känns nästan överflödigt, men nedanstående visar hur det har gått i tre euroländer som implementerat den typen av sparprogram Norberg förespråkar:

BNP, Irland, Spanien och Portugal, indexerat med startdatum Q1 2010.

BNP, Irland, Spanien och Portugal, indexerat med startdatum Q1 2010.

Bäst har det gått för Irland, som nu har en ekonomi som är ungefär 1,5 procent större än den var i början av 2010. Landet har alltså inte alls återhämtat sig från sin brutala recession under 2008-9. Portugal och Spanien har det gått mindre bra för. Vi kan därför rätt lugnt dra slutsatsen att Johan inte heller är speciellt duktig på att prognostisera BNP-tillväxt. Man kanske också borde nämna att arbetslösheten är rekordhög i euroområdet. Bara i Spanien är den över 25 procent. Den snabba tillväxten Norberg prognostiserade har uteblivit. 

Nu kanske det är läge att klargöra att jag är lite av ett Norberg-fan. Han är en frisk fläkt i en ofta oerhört likriktad svensk debatt, och duktig på att sprida nya, spännande idéer. Det vore en stor förlust om han slutade vara en del av den offentliga debatten (detta är nog ett lågriskscenario). Det är också helt okej att ha fel! Det är svårt att göra prognoser, särskilt om framtiden. Däremot borde man kanske sluta tala om ekonomi som om man vore något slags allvetande orakel när det visat sig att man har haft oerhört fel på rätt många avgörande punkter de senaste fem åren. Vi kan också borde avstå från att ta till oss hans råd om konjunkturpolitik. Han hävdar att den expansiva penningpolitiken gav oss finanskrisen (tveksamt om det är så enkelt). Ska man hålla på sådär kan man lika gärna säga att vi fick nazityskland förra gången någon testade Norbergs recept.

Det finns en marknad för allt (pt 2)

Som noterades i ett tidigare inlägg växer det ständigt fram nya marknader. Den gången handlade det om surrogatmödrar. Den här gången rapporterar The Economist om en spännande ny marknad för den organiserade brottsligheten:

As China tries to take its seat at the top table of global academia, the criminal underworld has seized on a feature in its research system: the fact that research grants and promotions are awarded on the basis of the number of articles published, not on the quality of the original research. This has fostered an industry of plagiarism, invented research and fake journals that Wuhan University estimated in 2009 was worth $150m, a fivefold increase on just two years earlier.

How Much Land Does a Man Need?

Det är fredag, och det betyder att det dags att läsa lite skönlitteratur.

En sak man snabbt lär sig när man får betalt för att skriva är att det är mycket svårare att skriva korta än långa texter. Tolstoy är mest känd för sina två enorma luntor "Krig och fred" och "Anna Karenina", men i "How Much Land Does a Man Need" visar han även att han kan skriva kortare historier som är minst lika bra (okej det får erkännas att det känns extremt töntigt att ens kommentera kvaliteten på en gigant som Tolstoy). Behöver ni ytterligare ett argument för att klicka på länken kan det nämnas att James Joyce kallade novellen "the greatest story that the literature of the world knows".

Marknader för precis allting

En fascinerande aspekt av den moderna världen och den senaste globaliseringsvågen är hur det hela tiden uppstår nya och oväntade marknader för varor och tjänster. Ett nytt exempel på detta är att rika kineser har börjat betala amerikanska kvinnor för att agera surrogatmödrar:

Wealthy Chinese are hiring American women to serve as surrogates for their children, creating a small but growing business in $120,000 "designer" American babies for China's elite.

Motiven tycks vara flera. Många tycks vilja ta sig runt kinesiska familjeplaneringsregler och andra har misslyckats med att skaffa barn med metoderna som finns tillgängliga i hemlandet. Vissa ser det som en billigare väg till medborgarskap:

At least one Chinese agent promotes surrogacy as a cheaper alternative to America's EB-5 visa, which requires a minimum investment in a job creating business of $500,000.
While the basic surrogacy package Chinese agencies offer costs between $120,000 and $200,000, "if you add in plane tickets and other expenses, for only $300,000, you get two children and the entire family can emigrate to the U.S.," said a Shanghai-based agent.

Andra verkar tro att barnen kommer bli snyggare och smartare. Detta har såklart givit upphov till vissa kulturkrockar, när västerländska kvinnor blivit förvånade över hur iskallt kommersiellt vissa betraktar transaktionen. 

 

Martin Ådahl har fel om euron

Eurokrisen har med all önskvärd tydlighet visat hur svårt det är för offentliga personer att erkänna att de helt enkelt haft fel, trots att det är tämligen uppenbart för alla andra. Senast ut är Martin Ådahl i Svenska Dagbladet. Han gör ett stort erkännande. Trots sin djupa förståelse av diverse ekonomiska teorier rörande imperfekta valutaområden svajade han till på valdagen och överrumplades av en vision om ett enat Europa:

Vi populariserade Lars Calmfors stora EMU-utredning och ekonomipristagaren James Mundells valutområdesteorier. Men i valbåset 2003 valde jag, efter viss vånda, ”JA”-sedeln. Mitt misstag var att jag trodde att valutaunionen skulle följa de regler man satt upp

Historien där europas politiker svikit idealisterna är bekant för alla som följer den svenska ekonomiska debatten. Regler bröts, reformer uteblev, statsskulderna skenade och vips så fick vi eurokrisen. Problemet är att ingen någonsin förklarat hur krisen hade hindrats av att man hade respekterat Maastricht-kriterierna (att statsskulden ska hållas under 60 procent av BNP, för alla icke-ekonomer där ute).

Ådahl gör observationen att den ekonomiska krisen knappast är unik för euroområdet, vilket givetvis stämmer. Det som skiljer situationen i euroområdet från den i Storbritannien och USA är snarare att krisen haft digrare konsekvenser, varit mer segdragen och visat sig vara betydligt mer svårlöst. Det är inte underligt att de flesta är lite förvirrade av eurokrisen, så vi kör en snabb genomgång av vilken roll den gemensamma valutan spelar i Europas nuvarande problem.

Euron innebär att investerare kan flytta pengar mellan länder på ett helt annat vis än när två länder har olika valutor. Det innebär i sin tur att tyska sparare kan låna ut pengar till spanska bolånetagare. Det har förmodligen spelat en betydande roll i att den spanska bostadsbubblan blev så stor i omfattning. Den gemensamma valutan innebär också att ägare till spanska statspapper kan byta ut dem mot tyska statspapper utan några större problem, vilket under eurokrisen lett till rekordhöga räntor för spanska staten och rekordlåga räntor för tyska staten. De högre räntorna på statspapper, i kombination med krav från andra euroländer som villkor för nödhjälp, har lett till en offentlig åtstramningspolitik med syftet att försöka att stänga gapet i den offentlig budgeten. Detta har i sin tur lett till att arbetslösheten klättrat ännu högre än den annars gjort. Ytterligare en kanal genom vilken eurons existens påverkat krisförloppet är den berövat länderna möjligheten att devalvera sig ur sina konkurrensproblem i exportsektorn. Och vi ska inte ens börja nysta i problemet med en gemensam centralbank när en grupp länder är i olika stadier av konjunkturcykeln. I det här läget är det knappast kontroversiellt att hävda att euron i sig utgör en betydande faktor i krisen.

Ådahls tes, att krisen handlar om att man inte följt Maastricht-kriterierna, är lätt att slå ner: Tyskland hade, tvärtom mot vad många verkar tro, högre statsskuld än många av krisländerna innan krisen bröt ut. Frågan om arbetsmarknadens roll i krisen är mer komplex, så vi kan lämna den åt sidan den här gången. Det är dock svårt att se hur mer flexibel arbetsmarknadsreglering hade påverkat det tidigare nämnda händelseförloppet.  

Syftet med det här inlägget är såklart inte att sätta dit Ådahl. Han är säkert en hyvens kille och en jätteduktig ekonom. Däremot är det oroande att det fortfarande finns dem som inte begriper att eurområdet är ett halvfärdigt bygge som måste konstrueras om för att det ska kunna överleva. Sedan kanske man kan tycka att det är en aning förbryllande att en chefsekonom står och berättar att han minsann begrep alla problem med vilka euron var behäftad redan för tio år sedan, men det är en annan historia.

LO: PPM orsakar arbetslöshet

Det här behöver nog ingen kommentar egentligen:

Sparandet i fonder behövs inte i den svenska ekonomin. Ett för högt sparande i fonder innebär att konsumtion och efterfrågan och i slutändan sysselsättning blir för låga. Den höga arbetslösheten i svensk ekonomi beror till en del på att sparandet är för högt.

Det är nog svårt att tolka det här på något annat vis än att LO hävdar att sparande och investeringar är skadliga för sysselsättningen.

 

Jämlikhetsanden är borta

Agnetha Berge på Politism bråkar lite med Ivar Arpi om teknikaliteter: 

I måndags skrev Ivar Arpi en ledare för Svenska Dagbladet där han driver tesen att det är absolut och inte relativt välstånd som är viktigt för Sverige.
Jag har en del att säga om Arpis tes, men innan vi går in på den ska vi bara först reda ut en sak för honom.

Det finns egentligen bara två saker att säga om det här och det är att 1) det är väldigt trevligt att se att man bråkar om teknikaliteter i svensk media och 2) att ingen nämner den fruktansvärda boken Jämlikhetsanden i sin artikel. Den tycks äntligen vara död och begraven. 

 

62 procent skäms för sin bildning, åtgärdar problemet via lögner

En ny studie, som syftat till att undersöka olika taktiker människor brukar för att framstå som intelligenta, visar att många av oss ljuger om vad vi läst:

In a bid to appear more intelligent, more than 60 per cent of people have lied about reading classic novels. A leading research team polled 2,000 members of the British public to find out the tactics people employ to appear more intelligent, with some enlightening results.
The most popular ruse is pretending to have read classic novels, with 42 per cent of people relying on film and TV adaptations, or summaries found online, to feign knowledge of the novels. Surprisingly, half of the adults questioned admit to having displayed books on their shelves without ever having read them.
Det är inte helt lätt att veta hur man ska förhålla sig till resultatet. Å ena sidan kan man ju inte komma ifrån känslan av att det är lite tragiskt att människor så gärna vill projicera en air av intellekt att de läser Wikipedia-inlägg och dessutom köper hem böcker för att ha i bokhyllan (tips till alla detektiver: det tar så pass lång tid att läsa ut en rejäl tegelsten att ryggen nästan alltid är nött till fördärvning. Raka fina ryggar finns bara på olästa böcker). Frågan är dock hur en värld skulle behöva se ut för att människor inte skulle vilja ljuga om vad de läst. Det skulle antingen behöva vara en värld där människor uppskattar god romankonst (svårt att tro att vi är påväg dit) eller en värld där det inte var ett dugg ballt att läst någonting annat än modebloggar. Man får väl se det här som att människor idag åtminstone har den goda smaken att skämmas lite.

När man läser listan går det dock inte att komma ifrån att man blir lite fundersam kring vad människor ljuger om att ha läst:
1984 by George Orwell – 26%
War and Peace by Leo Tolstoy – 19%
Great Expectations by Charles Dickens – 18%
Catcher in the Rye by J D Salinger – 15%
A Passage to India by E M Forster – 12%
Lord of the Rings by J R R Tolkein – 11%
To Kill A Mockingbird by Harper Lee – 10%
Crime and Punishment by Fyodor Dostoyevsky – 8%
Pride and Prejudice by Jane Austen – 8%
Jane Eyre by Charlotte Brontë – 5%
Man blir lite ställd när man hittar (i dessa sammanhang) ganska korta och lättlästa böcker som Catcher in the Rye, 1984 och To Kill a Mockingbird. Till och med det ultimata eskapistfantasieposet Sagan om ringen är med på listan. En oroväckande möjlighet är Tolkien idag anses vara en tung och svårlöst författare. Det gör att man inte kan bli annat än orolig för en framtid där människor står och skryter om att de minsann läste en hel artikel imorse.

Starka politiska åsikter gör dig, bokstavligt talat, korkad

Det har alltid verkat som om politik får annars intelligenta människor att säga väldigt dumma saker. En ny amerikansk (varför är studierna alltid amerikanska?) psykologistudie bekräftar nu att detta stämmer:

The study, by Yale law professor Dan Kahan and his colleagues, has an ingenious design. At the outset, 1,111 study participants were asked about their political views and also asked a series of questions designed to gauge their "numeracy," that is, their mathematical reasoning ability. Participants were then asked to solve a fairly difficult problem that involved interpreting the results of a (fake) scientific study. But here was the trick: While the fake study data that they were supposed to assess remained the same, sometimes the study was described as measuring the effectiveness of a "new cream for treating skin rashes." But in other cases, the study was described as involving the effectiveness of "a law banning private citizens from carrying concealed handguns in public."
The result? Survey respondents performed wildly differently on what was in essence the same basic problem, simply depending upon whether they had been told that it involved guns or whether they had been told that it involved a new skin cream. What's more, it turns out that highly numerate liberals and conservatives were even more—not less—susceptible to letting politics skew their reasoning than were those with less mathematical ability.

Många politiska diskussioner har degenererat till anklagelser om att någon har en viss uppfattning för att den tillhör ett visst politisk läger. Studiens resultat tyder dessvärre på att vi helt enkelt inte kan behandla information objektivt när den leder oss till slutsatser vi inte tycker om. Vad som är ännu värre är att det tycks drabba intelligentare personer i större utsträckning:

For study author Kahan, these results are a fairly strong refutation of what is called the "deficit model" in the field of science and technology studies—the idea that if people just had more knowledge, or more reasoning ability, then they would be better able to come to consensus with scientists and experts on issues like climate change, evolution, the safety of vaccines, and pretty much anything else involving science or data (for instance, whether concealed weapons bans work). Kahan's data suggest the opposite—that political biases skew our reasoning abilities, and this problem seems to be worse for people with advanced capacities like scientific literacy and numeracy. "If the people who have the greatest capacities are the ones most prone to this, that's reason to believe that the problem isn't some kind of deficit in comprehension," Kahan explained in an interview.

Det är inte helt självklart vilka slutsatser man bör dra av resultatet, utöver att det är sant att de smartaste människorna också har de dummaste politiska åsikterna. Kanske det är att man bör avstå från att ställa frågor till sin smartaste kompisar, i alla fall om politik? En oroande slutsats är att det kanske är fullkomligt meningslöst att försöka tala till någons intellekt; att man bara kan övertyga någon via hjärtat. Kanske det är så att den ofta emotionella och irrationella politiska retoriken förekommer därför att det är den enda effektiva. Resultaten indikerar dessvärre att vi kommer att se alltmer av detta framöver allteftersom utbildningsnivåerna stiger.

Studiens författare resonerar lite grann kring vad resultat kan bero på, och de tror att en av anledningarna till att intelligentare personer är mer benägna att dra felaktiga slutsater är att de helt enkelt är bättre på att kritisera information som inte stämmer överens med deras slutsatser. De utsätter helt enkelt information de inte gillar för en betydligt hårdare granskning än annan information.  

 Den intressantaste frågan är dock varför vi så otroligt gärna vill tillhöra ett visst politiskt läger. Det finns säkert massor av forskning på detta, och det är såklart möjligt att föreställa sig många anledningar.  Men om jag får tillåta mig själv lite egen spekulation (detta är ju trots allt min blogg) så misstänker jag att det handlar om att skapa trygghet, förutsägbarhet och gemenskap i en komplicerad och osäker verklighet. Att övertyga sig själv om att det finns gott och ont när allting alltmer liknar en oändlig gråskala. Politiken skapar syftet, det är inte syftet som skapar politiken, så att säga.